Men dagen blev bara sämre och sämre hela tiden. Fick ut 2 prov som fick mig att bokstavligen må dåligt..
När jag äntligen kom hem klockan 16, rusade jag i duschen, åt sen en banan och så kom Jonathan efter mig och vi åkte till kaustby och jag fick mina inlägg. Underbart!
Sedan fort till Jonathans en sväng, och då iväg med mig till apoteket och städa så att jag skulle hinna och öva revy!
Men men..
Klockan var lite före sex.. När jag höll på att städa apoteket började jag plötsligt må dåligt, fick en jävlig kramp i magen, låg på golvet och ojjade mig, skickade åt J att jag mår förbannat dåligt och kan inte stå upp. Jag kravlade mig ut i friska luften och J kom dit, han var lugn medan jag låg där i fosterställning och grät.. Huhhu..
Efter en bra stund lugnade det ner sig lite grann och jag tvingade mig upp och inn för att tvätta färdigt golven!
Men gjorde det hastigt och sedan ut och rakt i Js famn, kändes som jag skulle dö..
Jonathan ville åka till sjukhuset direkt men jag bara nekade och ville inte åka. Men han insisterade och tyckte att det blir knappast bättre av att sitta i märsun heller.. Så sant så sant.
Iväg med oss till första hjälp i kokkola. Vi kom dit före 7 tiden. Fick ganska fort hjälp, de testade crp som var normalt, febern var 36.6.. Sedan fick jag ge ett piss prov..
Så fick jag sitta och vänta igen, olika sköterskor kom och pratade med mig. Så fick jag ge 4 tubar med blod..
Och så vänta igen.. Så kom en läkare jag åkte med och han och jag diskuterade massor och sedan lyssnade han på hjärtat och andningen, kände på magen vilket tog så sjukt att jag kunde ha flått honom där på stället jävla .... Så ännu till skulle han ha mig och hoppa högt upp i luften bara för att veta om det tog sjukt, vafaan?? Om det tog sjukt till och med att stå rakt..! Åh morr
Så fick jag igen sätta mig och vänta.. Så flyttades vi över till kirurgiska avdelningen där jag fick en säng. Där fick vi vänta jätte länge. Även om det hela tiden kom folk och kollade mig, testade pulsen och temperaturen vilken hade sjunkit till 36.1..
Äntligen en halv tolv på kvällen kom läkaren och tog oss på sitt rum. Vi diskuterade länge och han kände på mig, kollade andningen och hjärtat.
Han sa att jag fick gärna stanna natten på sjukhuset eftersom inget kunde göras mer i kväll.. Men ifall jag ville fock jag åka hem och komma tillbaka på morgonen ifall jag hade samma krämppor. Så vi bestämde oss för att jag skulle åka hem (ville absolut inte sova på sjukhuset!!!).
Så runt midnatt fick vi åka och nu är klockan halv ett. Är snart hemma. Stannade och åt i stan också, höll på att dö av hunger.
Läkaren skrev ett recept åt mig på värktabletter men ingen apotek var ju öppen längre.. Såå.. Blir att köra en burana natt.
Tack till alla som brytt sig om mig och världens största tack till min underbara JONATHAN - älskar dig <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
skriv snällt :)