Tiden räcker inte till.

Jag tycker att jag flera gånger har börjar mina inlägg med "Det var ett tag sist.." eller "oj vilken blogg torka..".

Men nu har jag haft en paus efter att jag blivit frisk för att komma igång med allt jag lämnat efter. (har kommit ikapp med det mesta men har en hög med uppgifter ändå att få överstökat..)
Var sjuk i ca. 2 veckor, men tvingade mig själv till skolan några dagar även om jag var helt sönder. Jag har ännu inte börjar leva helt "normalt" och drack idag första kaffe koppen på 3 veckor, börjar få lite sjuk mage redan. Eller så kanske jag bara inbillar mig?

Jag 8/2012

Läkarna hittade inga symptom, jag var 3 gånger till sjukhuset. Tog alla slags tester och sådant, var även på ultra. Men jag skulle aldrig i livet vågat gå på gastroskopi. Har fobi för allt som heter slangar och att svälja något som lämnar i strupen. Usch fy. Men allt var ok, allt som jag var på. Gravid var jag inte heller, haha!

Högst troligen var det stress - som jag hade, eller haft redan i en längre tid och nu tog den helt kål på mig.
Kan inte säga att jag är förvånad. Måste säga att kanske inte alla lade märke till det, men jag blev "elak", var sur på alla, brydde mig inte i andra, och jag kunde börja gråta när som helst - det kan jonathan vara vittne till. Jag var helt på botten. Jag orkade inte bry mig i något. Jag förlorade folk hit och dit. Jag var helt sönder.

Kan inte säga att jag är på benet fullt ännu.. Har mycket att göra i skolan, period 4 är tung för mig och jag har sackat efter pga. att jag varit frånvarande. Jag har mycket personliga saker som hänger som tunga stenar på axlarna. Det är tungt. Men, jag är ju Lmt. Jag klarar detta, just keep on livin'

Revyn går perfecto' vi har haft fullsatt hela tiden och de två kommande veckosluten är slutsålda - medierna har skrivit otroliga recensioner om oss - kan bara beskriva oss med ett ord, vi är fantastiska!
Det var ganska tungt att spela på premiären eftersom magen krampade, men jag klarade det. Avstod från festen efteråt för att åka till pojkvännens och sova. Skulle ha dött om jag skulle ha behövt vara hela natten och se på fulla människor, haha.

Skrev just en 1230 ords uppsats på engelska, om Sh ponnyer och lite ditt om datt om Diva. Imorgon är det precis 3 år och 8 månader sedan den värsta dagen. Konstigt hur tiden inte minskar saknaden?

jag "nu."

På tal om tiden, den räcker inte till. Det värsta är när man inte har tid för människor. Hur kan man sjunka så långt ner under allt skräp man samlar på sig att man inte har tid åt det/de viktigaste i ens liv? Jag har så mycket på mina axlar nu att jag hinner inte med någon eller något. Jag vill vara tillbaka i femton års åldern då jag hade all världens tid att spendera med de allra bästa människorna i mitt liv, de bästa vännerna i skolan, de OTROLIGA killarna som förgyllade min vardag. Mina flickor, min själsfrände Jenna, mitt allt.
Hur står jag plötsligt här? Det närmaste jag har är de ofattbart tråkiga skoluppgifterna, de hemska tankarna som tållar på i mitt huvud, de negativa ner dragande tankar som gör mig olycklig.
Herre gud, när har jag blivit en sådan här person?
Jag var alltid den glada, spralliga, glädje spridaren Ida som ville så mycket. Som var omringad av tiotals vänner och som de flesta tyckte om. Jag var den Ida som hade tid och mod. Vem är den Ida jag är nu?

Varför är jag ledsen hela tiden? Varför känner jag sådan ilska? Jag orkar inte känna såhär.
Jag går sönder. Jag orkar inte.